Livet före dig

    Veckans symtom : Och äntligen fick jag en vecka med minskat illamående! Så länge jag inte blir hungrig så mår jag helt ok! Tyvärr så är det något av en utmaning att hålla sig mätt då aptiten är låg eftersom mycket mat väcker äckel och ätande känns som ett måste mer än något njutbart. Tröttheten sitter i liksom lite kramper hit å dit. Å Stockholm luktar äckligt.  Kost : Mackor å frukt, tomater. Å lite chips å nudlar till å från. Kunnat äta det mesta vissa dagar, andra dagar mer begränsat.  Träning : ingen träning alls denna vecka heller. Men kommit mig ut på kortare promenader. Längtar så tills illamåendet och tröttheten ger med sig till den grad att det blir möjligt att träna igen. Magen : Tycker jag ha börjat växa lite lite. Men kan också vara att jag bara är uppsvälld å gott upp lite pga mat och träning.  Wilma : är en nöjd blivande storasyster.  Pappan : får bära och städa och laga mat  Bäst just nu: att jag fick en lättare vecka över jul! Å att...

  Veckans symtom : illamående och trötthet har ökat. Usch, så hemsk vecka det har varit. Mått illa konstant i en vecka. Somnat vid 20:00. Men igår minskade som tur illamåendet och idag känns det ännu bättre. Å med det kom oron för att ngt är fel… men ja, känner mig definitivt ej som förut i övrigt och känns som att illamåendet smyger bakom hörnet. Så får bara hoppas på att det är en bättre period på gång!  Kost : pizza, chips å frukt. Juice. Nudlar. Glass. Jaa, det som går att få ner. Å smoothiebowl har faktist fungerat i två dagar, hurra! Å idag ser jag framemot en lunch med köttbullar!  Träning : ingen träning alls. Så lugn å lat som man kan vara. Lyssnar på kroppen och hoppas på mer energi å mindre illamående framöver så ska det nog gå bra.  Magen : är lite uppsvälld. Spänner med knappen så jag använder mig av ett hårband för extra vidd.  Wilma : är mer nöjd nu, men trött efter förskolan. Vi har haft mysigt vid läggdags. I övrigt har jag dåligt samvete över a...

  Veckans symtom : å där kom illamåendet och tröttheten. Mest på morgonen och kvällen. Sover fortfarande dåligt. Kost : Asiatiskt. Kolhydrater. Clementiner. Äpplen. Massa dryck. Å crawing efter pizzasallad.  Träning : Tränade något pass i början av veckan. pga trötthet och illamående + kallt väder har jag fått lägga träningen på hyllan. Hoppas få till något pass till helgen i alla fall.  Magen : är fortfarande lite uppsvälld.  Wilma : är extra mammig och lite trotsig.  Pappan : får handla och fixa mat som jag kan tänka mig att äta. Bäst just nu:  att få börja berätta åt nära och kära om graviditeten, längtar till julen när det kommer ut. Skönt också att oron kring missfall släppt ganska mycket!  Sämst just nu: att inte ha ork och mående för att träna. 

 Är gravid i vecka 5 och lyckligare än på länge. Tänk att det äntligen lyckades!!! Å till skillnad från förra månaden känns det känslomässigt helt annorlunda och plussen blir onekligen starkare och starkare. Viss oro har ju krypit på när man minns vad som hände sist, men det känns verkligen så annorlunda den här gången så överlag är jag inte orolig.  Gjorde en sån här lista förra graviditeten så lika bra att fortsätta med den. Veckans symtom : eskalerande kissnödighet (är nämligen alltid det, gravid eller ej), kvällströttheten (men rätt ok pigg dagtid), enstaka gång illamående nattetid. Kost : avocadomackor och clementiner. Å cognaksmedvurst. Man ska tydligen helst inte äta pålägg som varit förpackat sedan mer än en vecka, men det skiter jag högaktningsfullt i. Dricker enstaka halv kopp kaffe och vet inte om det är för att jag ej är sugen eller helt enkelt rädd att det ska framkalla missfall.  Träning : har ju varit bortrest så fått till 3 pass styrka denna vecka och ett ...

 Tog ett test igen denna morgon. Pga törst nattetid blev det bara 4h hållande av urinen, så det var väl inte jättekoncentrerat. Men onekligen, efter några minuters väntan syntes tydligt två streck. Svaga ja, men tydliga ändå. Tydligare än igår, mer färg, vilket är väl det viktigaste.  Med tanke på missfallet förra månaden kan jag ju inte helt köpa att det är nu det kommer gå hela vägen men jag hoppas och tror starkt. Å framförallt är känslan en helt annan, som det varit hela månaden. Stabil. Hoppfull. Glädjefull. Kärleksfull mot det lilla liv som växer i magen. ❤️ Åh gode Gud, låt det här bli vår lilla baby! Wilmas lillebror eller -syster, vår efterlängtade. 

 8 dagar efter ägglossning och testet jag tog idag var väldigt tvetydigt. Kan eventuellt ha varit ett svaaaagt svaaaagt positivt men kan lika väl vara ett ”spökstreck”… å jag lutar mot negativt även om jag alltid hoppas på positivt, det är ju trots allt tidigt.  Lagom till denna testdag har jag huvudvärk från en annan värld och lite stegring.. såå vet inte hur natten kommer bli. Så hoppas på inga uppvaknanden så jag bara får vakna på morgonen å testa mig utan att behöva tveka om det är tillräckligt koncentrerat. Har ju känt mig så ovanligt stabil denna lutealfasen men märker att ovissheten kickar in igen och gör mig lite tvångsmässig i och med att det kunde vara ett plus. Men men, bara att go with the flow. Det är kanske rätt ok att vara lite tvångsmässig. 

 Ägglossningen kom precis när det var beräknat - oavsett missfall - och vi har fått till några väl planerade försök. Man undrar ju om det kan bli något så snabbt inpå ett missfall. Google säger ja, men det finns också ökade risker om man frågar vissa.  Själv känner jag mig mer hoppfull inför att graviditet är möjligt, men har verkligen ingen aning om våra chanser denna cykel. Jag känner mig hoppfull även om jag vet att det kan bli en besvikelse när man hoppas. Samtidigt känns alternativet - att ge upp hoppet - inte heller som en väg framåt. Men jag känner mig rätt stärkt i att hur det än blir så blir det bra, är det bra och känner inte samma tvångsmässiga sug efter ett plus på stickan. Säger jag nu, men vetefan hur jag säger 8 dagar efter ägglossning… eller om det kommer ta ännu ett halvår att bli gravid. Jag har ändå tillit till att vi kommer klara det. Precis som vi gjort tidigare har vi förmågan att se det goda i det som är och blir.  Men nu kommer jag ändå försöka nju...

 Det har gått 5 dagar sedan mitt missfall började och jag har äntligen slutat blöda. Jag har hunnit berätta om det till några nära, hunnit landa. Å jag tycker att jag klarat det rätt bra faktist.. men jag känner ändå en sorg över det som varit och är nu. Att inte ha lyckats behålla barnet när vi äntligen blev gravida. Å att nu få börja från början igen.  Jag önskar jag kunde se positivt framåt, men det är svårt. Längtan finns där men den här resan har varit kantad av så många motgångar. Å ändå har det varit ”en helt normal” resa mot graviditet. Missfall är normalt. Att det tar länge är normalt.  Men även om jag känner mig något mer deppig inför våra chanser i framtiden (jag tror vi kommer lyckas men tror det kan ta ganska länge) så mår jag rätt bra. Jag är mer i nuet än på länge och känner att min vardag är mer den typ av vardag jag vill leva. Jag lever inte lika i morgondagen och hoppet om en graviditet längre. Jag har insett allt mer att livet är här och jag kan inte gö...

 Har gråtit idag. Sörjt idag. Pratat om det. Å nu på kvällen känns det faktist helt ok. Det var en sorg att inte det embryot blev vårt barn, fast det var ju aldrig menat att bli det heller.  På något konstigt sätt var det här en bra upplevelse för mig. För det gav mig mycket insikter om vilka rädslor och frågor jag behöver hantera vid en graviditet och när en ny bebis kommer. Så trots att jag förstås helst sett att det skulle ha slutat på ett annat sätt är jag på något sätt lättad.  Jag vill gärna ha en ”vanlig sommar” ännu nästa sommar, å gärna göra en resa med hela vår familj. Vill ännu få ha allt fokus på Wilma. Vill ännu ha enkelheten med ett barn. Vill ännu fokusera på att skapa å leva det liv jag vill leva, för jag har levt lite halvhjärtat det senaste året. Jag insåg att graviditeten såsom vägen till den började begränsa mig till ett mindre liv redan innan den behövde göra det. Å jag trodde jag var redo att ge upp mitt liv för ännu ett barn - fast det var jag inte....

 Gravidhormonet steg långsamt. För långsamt. För att idag konstatera att det har sjunkit, visar ej ens gravid på de mest känsliga testerna. Hade detta på känn. Plusset kom för sent. Känslomässigt kände jag så mycket mindre än jag trott. Igår när jag lade mig för att sova tänkte jag att det kommer bli bra hur det än blir det här, att bara ha ett barn är faktist riktigt bra.  Jag tror jag skulle ha känt mer lycka, glädje, kärlek om det verkligen var så att vi var gravida.  Hur går man vidare från det här då? Ärligt talat vet jag inte. Jag har ju inte fått någon mens/missfall ännu så där som en strömavbrott blod, men det är väl bara en tidsfråga och jag hoppas det kommer snart. Vill jag fortsätta försöka sen igen? Det vet jag ärligt talat inte ännu, men troligen.  Nu är en tid att sörja, låta allt landa. 

 Jag kan inte tro det. Jag tog ett test imorse. Det. Var. Positivt!  Först såg jag inget. Sen, efter ca 2-3 minuter kom det svagaste sträck. Förstod genast vad det var. Tog mitt tidiga digitala som bekräftade det. Shit! Grät. Sa till Wilma. Sa till Viktor. Han blev gladare denna gång än första, vi kramades. Klockan var 4:20 och jag är gravid. På riktigt!  Måste smälta allt nu bara. Shitt vilken grej ändå! Jag är sååå lycklig!!

 Kan man vara ofrivilligt barnlös och må psykiskt bra? Jag undrar. Jag säger inte att man skulle behöva må psykiskt dåligt direkt såsom att vara deprimerad eller liknande, men jag har svårt att tro att det inte skulle påverka ens psykiska mående negativt. På instagram har jag sett sådana som kämpat med det flera år och förstått att de upplever det lättare med tiden. Som med alla sorgeprocesser går man gradvis vidare även om det kommer svackor även efter längre tid.  Mitt mående är nog alltid sämst dagarna mellan första negativa graviditetstestet och mensen. Kände mig uppriktigt deprimerad i morse, men det höll i sig max någon timme. Det som gör att jag mår sämre är definitivt ältande, inaktivitet och att överanalysera mina negativa tester eller huruvida jag kommer lyckas bli gravid. Med andra ord, ju mer jag tänker och lägger tid på det desto sämre blir det. Så därför ska jag nu ta en paus från allt analyserande och har raderat appar där jag granskar mina graviditetschanser. ...

 11 dagar efter ovulation och har tagit ett test varje dag mot bättre vetande, negativt så det lyser om det. Så gravid blev jag nog inte denna cykel, precis som jag kände tidigt. Men det fina med det, är att hopplösheten som jag var kvar i några dagar nu har släppt, hurra! Å det är svårt att sätta fingret på det, men jag tror det är en insikt om att bara för att vi inte blivit gravida ännu betyder det inte att vi inte  kommer kunna bli det naturligt senare.  Har också nånstans bestämt mig för att oavsett hur den här längtansresan blir ska jag göra den så bra som jag kan. Den får innehålla alla känslor och jag har ingen aning om hur den kommer sluta, det viktigaste är egentligen att ”njuta” av resan. ”Njuta” som att vara i det som är och inte fastna i alla tankar, att se det fina med att också få längta efter ett plus, men också att inte bara fokusera på denna resa utan leva livet så fullt och lyckligt jag kan oavsett resultat. Graviditeten är ju inte ändå slutresultatet i...

 Vaknade imorse och tempen hade gått ner under gränsvärdet, som väntat. Men tog iaf ett test för att få det överstökat - som väntat negativt. Visst finns det en millimeters chans att jag är gravid trots det och trots att jag inte känner mig gravid, men orkar inte ens hoppas längre. Tänker att vi får helt enkelt bara sikta på nästa cykel och ta oss därifrån i så bra mental hälsa som möjligt.  För nog är det jobbigt, den här resan. Jag orkar inte riktigt känna något längre, är nästan likgiltig inför de resultat jag får. Kanske skulle vi behöva ha en paus från barnaskapandet, åtminstone jag behöver nog tänka på något helt annat ett tag. Fast det kommer troligen först hända efter att jag fått min mens igen..  Något som dock blev tydligt är hur mycket jag gläds och njuter av det barn vi faktist har, å vilket mirakel hon är! Hur det än blir har vi ju henne! 

Det är smärtsamt att hoppas, när hoppet medför stark besvikelse varje gång man får ett negativt test. Om jag inte hoppas så mycket, så blir jag inte heller lika besviken. Så att inte hoppas blir en överlevnadsstrategi.  Vad kan alternativet då bli? Jo kanske att erkänna att jag inte har någon förmåga att påverka vissa saker och lägga min energi på det jag kan påverka. Å att min lycka inte hänger på graviditeten, utan på att vara närvarande i det liv jag lever nu.  Jag undrar om det är just bristen på kontroll som gör en så olycklig i jakten på att bli gravid. Man tänker att målet att bli gravid = lycka, så att inte bli gravid = olycka. Fast så enkelt är det ju inte, även om det förstås skulle vara en process att acceptera det. Jag försöker tänka att det här inte ligger i mina händer, å att det blir bra hur det än blir. Så får det bli. Men hoppet släpper jag nog inte riktigt aldrig.  

 4 dagar efter ägglossning och har så känt på mig att jag inte är gravid, trots att vi lyckats time:a ägglossningen perfekt. Kroppen känns inte gravid, vilket jag inbillar mig att den skulle göra om jag verkligen var gravid. När jag var gravid så hade jag ju en så stark känsla av det, den här gången har jag varit mer vilsen än nånsin. Flera gånger har jag trott att jag varit gravid, å haft fel. Nu tror jag ju inte det, även om jag förstås hoppas.  Det känns som att den inställning jag får börja ha framöver är just att jag inte är gravid; att det liksom är utgångspunkten. Å skulle det plötsligt komma tydliga tecken på att jag är gravid skulle jag förstås kunna testa mig (inifrån-ut). Just nu är ju inställningen mer att man granskar alla känningar i kroppen och tänker att de kan vara tecken på graviditet (utifrån-in).   Samtidigt tycker jag att jag är på bra humör, livet känns roligare än på länge trots att det är mörkt ute. Jag har kommit igång med löpningen och jobbet är ...

 Imorgon väntas ägglossning och jag hoppas förstås som vanligt på att det ska lyckas denna gång; men den stora skillnaden är att jag börjat anamma mer en insikt om att det faktist kan gå hur det vill och inte är i mina händer. Kanske är det tänkt bara att vi bara får ett barn, å då kommer vi sörja det en stund men sen lära oss leva med det. Å skulle vi lyckas så skulle jag förstås vara extremt lycklig för det!  Lycka ska i grunden inte sökas hos ngt utanför oss utan i oss själva. Å den insikten har gjort att jag vågat börja springa igen, njuta av livets små förströelser och inte vara så tvångsmässigt fokuserad på att bli gravid. Livet är till för att levas, inte att presteras. Hur mycket jag än tror att en graviditet (å framförallt ett till barn) kommer skänka mig lycka så är det ju rätt fel fokus att längta efter ett barn för det fokuset. Ett barn är ju inte till för mig. Är hen tänkt för den här världen så kommer hen.  Nå jaa, nog om livets filosofier. Har väldigt mycke...

 Hade en tuff kväll, natt och morgon. Men sen löste sig en sak och jag blev åter medveten om hur jag kan ta rodret i mitt liv igen och styra livet vart jag vill. Jag behöver inte vara så kontrollerad. Jag behöver inte vara ett offer. Jag kan välja själv och jag gör det nu.  Jag har sprungit i två dagar i rad och jag inser än en gång hur otroligt viktig löpningen är för min psykiska hälsa. Varför glömmer jag det?! Om jag glömmer det igen så vill jag påminna om att också korta sträckor räcker, som 10x30s.  Så idag känner jag att jag mår bättre än på länge! Må jag fortsätta göra sånt jag mår bra av för min psykiska hälsa. Å må jag inte vara för hård när jag faller.  Längtan till baby är stor. Men att leva livet här och nu är primärt. Allt annat är sekundärt. 

 Har haft en sån jäkla dag och varit så stressad de senaste timmarna och jag känner mig så ledsen och otillräcklig och ensam i allt detta. Å inte kan vi få barn heller, hittills. Jag känner mig så ensam i allt och jag gör så många fel trots att jag gör så gott jag kan åt alla håll å kanter. Fast kanske är det det som är problemet , kanske ska jag bry mig mindre om andra och bara köra mitt race. För vad är jag rädd för egentligen? Inte är jag rädd för att få klagomål på jobbet, sparka mig om ni vill. Jag är rädd för att inte vara sann mot mig själv, att tappa kontakten med livet och med det som är viktigast för att jag är så fokuserad på att vara någon jag inte är. Jag behöver påminna mig om att det är ok att vara sårbar, imperfekt, göra fel, släppa en massa skit och sluta bry mig så jäkla mycket. Nu släpper jag det här och gör om, gör rätt, eller kanske bara så gott jag kan och hoppas på det bästa. Livet är kaos men livet bär. 

Efter sorg kommer nyorientering. Å för mig innebär det just nu att jag vill komma igång med min löpning igen efter en allt för lång paus. Ångrar jag pausen då? En del av mig kanske lite, samtidigt har det varit viktigt att se att det inte är den biten som avgjort om jag blir gravid eller inte. Å löpningen finns ju alltid där att återkomma till och jag var nog rätt trött på den när jag tog en paus.  Den nya utmaningen blir hur jag får till löpningen, men jag tänker att korta löpturer räcker långt och att jag får se till att utnyttja mina friskvårdsrättigheter på jobbet.  Tror jag då på baby i framtiden eller börjar det kännas hopplöst? Jag tror så här: oavsett hur det blir behöver jag börja njuta mer av resan än att ständigt fokusera på målet. Jag har sett det mönstret förut och jag ser det igen. Samtidigt tror jag det är nyttigt att tappa vägen ibland för att hitta tillbaka. Det kommer bli bra, oavsett hur det blir. Jag ska njuta av mitt liv och leva fullt ut, oavsett hur det ...

Trodde verkligen på denna cykel - förrän mina första negativa test kom. Igår, 10 dagar efter ägglossning, släcktes hoppet. Idag när kroppstempen sjönk så blev det bekräftat. Så det blir en dag av att sörja, å att gå vidare.  Wilma sa plötsligt igår: ”Var inte ledsen, det kommer en baby snart”. Å jag hoppas det är någon form av meddelande från ovan för visst tappar man ju hoppet något efter ett halvt års försökande. Samtidigt lär det ju ta i snitt 8 månader att bli gravid, så vi avviker ju inte direkt. Å ju mer jag blivit insatt i andra personer resor desto tydligare är det att vi inte är de enda som kämpar. Skulle säga att det är snarare regel än undantag att det tar mycket längre än man tänkt sig, ofta ett år.  Å med det i åtanke kommer jag ge mig själv en paus från mitt mer begränsande försökande denna månad.  Jag tänker ge mig kaffe, löpning och alkohol, om än i mindre doser. 

 Jahapp. Har nu i två dagar (dag 7 å 8) efter ägglossning testat negativt. Igår tyckte jag såg antydan till streck, idag absolut inget alls. Ok, nu grävde jag den ändå upp från botten av sopsäcken och tycker mig se ngt svagt.. men som vanligt är det troligtvis ngt annat och man ska ju inte lita på resultaten efter 5 minuter..  Å jag vet att det är extremt tidigt för att testa, å bara kanske 10% av positiva får positivt nu. Men ändå känns det som att hoppet glider ur fingrarna. Samtidigt som jag ju faktist verkligen vill veta - ja eller nej. Nu står jag i ett märkligt ”kanske, men troligen ej”. Min temperatur säger inget eftersom det som termometern visar verkligen är en bergochdalbana som jag inte kan lita på.  Det jag känner rent kroppsligen är främst mensvärk, men borde ju inte få den före om en vecka.. så vete fasiken. Jag kommer ju förstås fortsätta testa tills mensen kommer för även om det kostar så är det mitt sätt att ta mig igenom dessa tuffa dagar. 

 Är inne på dag 3 efter ägglossning och än så länge känns det lovande. Hade som nämnt försenad ägglossning men det innebär också att vi hann ha mycket baby-dancing inför, å prickade in såväl ägglossningsdag som lh-topp. Å min kroppstemperatur sköt i höjden direkt efter vilket också känns lovande.  Symtommässigt så går jag nog inte och känner efter så noga, å har nog inte känns så mycket förutom att det pirrade till och gjorde lite ont vid äggledarna en dag efter ägglossning. Sen har jag kanske varit lite uppblåst å ont nere i ländryggen, men det kan också bero på inaktivitet. Å ja, sen var jag täppt i näsan i natt/morse, men det kan ju vara lite förkylningssymtom också.. så inget än så länge som övertygar mig, bara en positiv känsla överlag.  Så även om den här tiden hittills slutat i ledsenhet å sorg över att inte vara gravid så är det också en härlig väntans å hoppets tid. Vet ju inte om jag Kmr känna så om det här tar mer än ett år, men än så länge njuter jag av resan....

 I sviterna av en förkylning har min ägglossning blivit försenad. Tack å lov, säger en del av mig. Då behöver vi inte ha en massa snorig seks och stressa över att min partner är på fester om kvällarna.  Åh nej, tänker en annan del av mig. Den som oroar sig för varje förändring i menscykeln som skulle kunna tala för att det blir ÄNNU svårare att hålla på med det här.  Samtidigt, en stor del av mig har inte längre samma desperata längtan efter graviditet. En stark önskan. Absolut. Men livet handlar ju om så mycket mer också. Nånstans bakom kan jag också se hur min desperata  gravidlängtan varit ett sätt att fly från sorgen efter pappas bortgång och ett vardag av tristess. Å nu när vardagen smakar bättre och sorgen har lättat sitt starkaste grepp så känns inte behovet att fly längre lika starkt.  Skulle det bli ett klyschigt slut på denna gravidlängtan nu så skulle jag bli gravid nu när jag ”slappnat av”. Men jag tror inte riktigt vi är där ännu helt, vare sig i gr...

Förra cykeln gick åt skogen som väntat. Kände mig noll gravid den cykeln, men hoppades ju ändå som alltid. För jag har just läst om dem som blivit gravida just den cykeln de inte känt sig gravida. Lärdom: man kan inte veta ngt före man tagit ett test.. Men känner mig överlag mycket mer chill med det här den här cykeln. Det känns liksom ok att det dröjer, kanske blir det här något som tar mer år än månader? Om vi ens kan bli gravida längre. Jag tror ändå vi ligger helt inom normalspannet ännu.  Hursomhelst tänker jag inte låta mitt välmående och liv hänga på det. Jag tänker dricka vin, dricka små mängder koffein, träna det jag har lust med och inte lägga all vaken tid på att övervaka kroppens alla nycker eller googla olika källor.  Å därtill är jag lite förkyld just nu så har vi riktigt otur hinner vi inte ens få till ett ligg under mina fertila dagar. Vilket förstår suger men det känns som att sannolikheten ändå är så låg såå då får det väl vara så. Åtminstone kan jag ju drick...

 Det är 8dpo och jag har kämpat så för att överleva denna långa väntan, trots att känslan framtills idag varit att jag INTE är gravid. Å så idag, tog jag ett LH och graviditetstest och båda visade väldigt lågt/negativt. Inte nog med det, min temperatur sjönk till bottennivåer, vilket brukar betyda att man Ej är gravid och mensen kommer snart.  Men min mens borde inte komma på 6 dgr och istället kom det något som liknade en nidblödning eller Implantationsblödning.. vilket skulle kunna betyda att temperaturdippen var en implantationsdipp…  Så just nu känner jag mig mer hopp för en graviditet än på länge, och även om jag antagligen inte borde testa imorgon kommer jag göra det.. för, jag är ju jag. 

 Nu är jag i den ökända TWW eller two week wait mellan ägglossning och att man kan göra graviditetstest. En del av mig tror inte alls att jag är gravid, den överhängande känslan är helt enkelt sån. Men så finns det en del av mig som tänker att den här cykeln är så annorlunda från tidigare att det kunde vara något. Min kroppstemperatur har varit mycket mer stabil och min lh-topp var mycket högre än tidigare. Jag är inte heller lika symtomfokuserad som senast, men känner ändå av ngt som jag tror framförallt är mina symtom efter ägglossning (kunde ju i princip inte ens ha utvecklat gravidsymtom ännu oavsett gravid eller ej).  Veckans symtom - Yrsel. Definitivt med än tidigare, men kan bero på värmen.  - Sömnproblem. Hade lika förra cykeln, kan också bero på värmen. Läste att det är även vanligt vid obalans i progesteronet efter ägglossning.  - Ryggont. Inte mycket men ändå kännbart. - Diarre. En dag. Kan bero på mycket annat.  - Täppt näsa. Jag minns att jag hade d...

 Det är 2 dagar sedan ägglossningen och den här månaden hoppas jag ju som vanligt på ett plus. Men det finns ett större lugn för jag känner att vi verkligen gjort allt vi kunnat denna månad och att det utifrån det blir så bra som det går. Å går det inte nu så kommer det också bli bra.  Den här månaden har jag gett mig själv mjuk träning, återhämtning, nyttiga fetter, minimalt med koffein, gröna smoothies, vitaminer och omega3. Även maken har fått sin dos av det. Min stressnivå är lägre än på länge. Å jag har haft en helt annan närvaro i kroppen. Kroppstemperaturen har varit jämn vilket jag tänker talar om balans. Vi lyckades därtill ha sex på 2 av de mest fertila dagarna och på 3 av de 6 mest fertila dagarna.  Så nu är planen att vänta en dryg vecka, testa, och se vad det sen blir. Ovissheten är jobbig men tanken på en potentiell lottovinst gör ju det också till en väldigt spännande resa. Å jag uppskattar ändå resan, så här långt i alla fall.  Har förövrigt 5 gravida...

 Har i två dagar känt vågar av sorg över ännu en missad graviditet med allt vad det innebär. Hela det här med att lägga månad efter månad till att testa, planera sex, känna efter i kroppen, testa igen, kasta mellan hopp och förtvivlan är tufft! Det är ju så beroendeframkallande just i och med det, men tar också onödigt mycket fokus från annan plus att det kostar en hel del.  Så. Nu tänker jag ha en annan plan.  - leva som jag vill (hälsosamt förstås), men tänka lite fertilitetsvänligt.  - tempa mig enbart 1v före å efter ägglossning  - ta ett graviditetstest tidigast när mensen är 1 dag sen - ägglossningstesta under fertilperiod och då ha sex varannan dag, framförallt LH-topp och de två dagarna efter.  I övrigt försöka fokusera på annat! Hur bra det nu går! Å försöka att inte tänka och lägga så mycket energi på det. Inte dra några förhastade slutsatser om symtom etc. 

 Så. Fick min tempdropp imorse, vilket ska indikera att man inte är gravid. Vilket graviditetstest 45358 sedan skulle bekräfta, trots gårdagens hopp om att det nog var något.  Å lite kommer jag nog deppa ihop denna dag, speciellt eftersom jag sovit så dåligt. Men på den positiva sidan har jag lärt mig otroligt mycket om min menscykel denna månad. Att tempa mig kommer spara mig en hel del frågor och pengar, och att det faktist är onödigt att testa för graviditet före BIM (även om det är kul!). På den positiva sidan får jag nu fullt fokusera på nya jobbet och behöver ej ”skämmas” över att komma till ett nytt jobb gravid.  Å sämre sidan köpte jag en bärsjal även om jag inte vet om jag kommer använda den…  men hoppet är ju inte ute även om denna cykel inte var den rätta för oss.  Nästa cykel kommer jag: - fortsätta äta folsyra å omega 3. - ha sex fler dagar efter LH-topp - minska koffein (1 kopp på morgonen) - ev testa lite hostmedicin vid ovulation. 

 Igår var jag deppig. Tog ett clear blue ultra early som med 99% sannolikhet skulle kunna berätta om jag är gravid. Svaret var tydligt: inte gravid. Kände mig så nedstämd och trött igår, men sen gick det över i lite nytt hopp om att jag faktist kan försöka igen nästa cykel och att det ännu finns lite hopp kvar trots det tvärsäkra svaret.. Å imorse väcktes hoppet när ett svagt svagt streck visade sig på testet med morgonurin! Det är dock så svagt så det knappt kan avläsas och jag är rädd för att det är ett s.k. Falskt positivt för att det är så svagt.. men jag har inte sett ett sånt test sen nu senaste ”kemiska” graviditet, om ens då.  Hursomhelst, nu kan jag inte sova eftersom jag är så nervös inför att testa mig imorgon. Håller alla tummar och tår och ber böner för ett positivt! Kroppen säger mig i alla fall att jag är er!  - hungrig - yr - trött - ömma bröstvårtor - kissnödig - huvudvärk 

 Idag är det 9dpo och jag blev faktist något nojig efter att också detta test visade negativt. Så jag tog ett till lite senare, negativt förstås. Hursomhelst så har jag också känt mindre symtom än tidigare varför jag nu börjat tvivla på om jag alls är gravid?! Samtidigt tänker jag att 1. De flesta plussar inte ännu även om de är gravida. Å med tanke på att ägget troligen fäste igår så borde int Hcg vara starkt nog förrän om 3-5 dgr.  2. Om jag inte är gravid slipper jag oroa mig för att vara full av gravidsymtom under mina första arbetsveckor på nya jobbet. Fast, hur jobbigt kan det vara egentligen?  Så nu har jag köpt ett dyrt ultratidigt test som jag ska testa imorgon.. Wish me luck! 

Det är 8 dagar efter ovulation och jag tog ett graviditetstest väl medveten om att 99.5% får (falskt) negativt, även om man är gravid. Känner mig ändå väldigt lugn då jag fortsatt har en stark tilltro till att jag är gravid. Förutom illamående till och från, trötthet, koffeinaversion, starkare luktsinne och kissnödighet så fick jag också en implantationsdipp när jag mätte min temperatur samtidigt som magen krampade starkare än nånsin förr. Så troligen var implantationen först nu och därav kan jag inte heller få ett positivt resultat.  Så nu är det bara att sitta på händerna och vänta in. Spännande tider minsann! 

 Äntligen lyfte min kroppstemperatur så att jag nu är varmare än tidigare, talande för att en ägglossning har skett. Hurra! Så nu är chansen ändå kring 25-30% att vi lyckades denna cykel, jag tror dock att vi har lyckats till 80%!  Å lite symtom har jag redan såsom  - ökad hunger - trötthet - ont nere i ryggen - betydligt mer vita flytningar än vanligt  - pirrningar i brösten - minskat koffeinsug  Å det här förstås innan ägget ens har fäst så jag vågar nog inte kalla det potentiella gravidsymtom, men det känns som att något är på gång i kroppen i alla fall. Om en vecka vet vi säkert iaf! 

 Är ett par dagar sedan ägglossning och jag tror starkt på graviditet denna cykel. Ägglossningen kändes så starkt och jag känner igen det starka glowet jag kände vid min första graviditet. Utöver det känns det som att något pågår i mina äggstockar fortfarande samt att det pirrar till lite i bröstvårtorna, som fortfarande är känsliga. Just nu tar jag det därtill mycket lugnare med träningen, vilar mer, äter mer och bättre fetter, dricker mindre koffein och alkohol. Å jag äter min folsyra!  Så hoppet är uppe! Å om någongång så nu är kroppen förhoppningsvis redo för en baby ❤️ Jag är det i alla fall. 

 Lyckades hitta en positiv LH-topp imorse, och väntar att den kommer stiga ännu mer under dagen. Med tanke på att de nästkommande dagarna ger rätt dåliga förutsättningar för babymaking så gäller det att få till något nu under dagen. Som tur har vi lyckats få till en del mys under de senaste dagarna, så det tar bort pressen lite. Å en konstig känsla i mig har infunnit sig som säger att vi faktist redan har lyckats 💙  Det finns ju jobbiga moment i det här med att göra en bebis. Men det finns ju också så härliga moment och stunder som jag älskar. Hoppet, det gemensamma ”projektet”, myset. Till och med kommande storasyster väntar och kom med en av sina bebisleksaker och vill lägga den undan till ”lillebror”. Kommer bli sjukt roligt att berätta för henne att hon ska bli storasyster ❤️ Nu är det bara en lång väntan. 

 I väntan på väntans tider tolkar man ju alla symtom som något som i bästa fall kunde kopplas till graviditet. I mitt fall har jag varit orimligt trött i 2 dgr och löpningen har inte gått att genomföra sedan i måndags.. Har en konstig känsla i kroppen, något yr till och från, växlande aptit.. men framförallt tröttheten.  Är det här bara en reaktion på semester och mycket program tidigare i veckan? Eller är det något på gång?! Oavsett väntar jag in ägglossning nu som borde vara på gång.. kan det förklara symtomen? Får väl googla som alla andra 😅

 Har testat för ägglossning sedan ”mensen” kom för 8 dgr sedan och rent teoretiskt vet jag att det inte är dags för ägglossning ännu. Men jag uppskattar ägglossningstesten för att de för processen vidare, det blir som en adventskalender i fertilitet. Som med alla projekt i livet som jag står inför går jag in med hull och hår och tar till mig all information som finns. Det blir ett projekt som ska avklaras med bästa betyg, något som ger spänning å mening i tillvaron. Vad kan jag åt att jag är en typ A-mänska?  Sen är det också det att jag har extra stor tilltro till att bli gravid just den här månaden. Kanske kommer just det fokuset sumpa mina chanser, men jag vill och vågar tro att den här cykeln kommer det gå hela vägen. Vi har semester och om någon gång så är vi väl nu mer avslappnade än nånsin, å senaste gång graviditeten lyckades var det ju i juli. Å sexlusten är det inte heller något fel på just nu. Bara ägglossningen som fattas, med andra ord! Med det sagt, försöker jag ...

 I förrgår började min mens igen! Men med tanke på att den inte varit som den brukar, var 12 dgr försenad och kom efter en kemisk graviditet så var den nog en forms missfallsblödning.  Fast egentligen spelar det nog inte så stor roll, ny kula och det känns kul att vara på banan igen. Denna cykel ska jag vara noggrannare med att ta folsyra, vitaminer och inte stressa kroppen så mycket. Å försöka få till en hel del mys trots en del resande och annat planerat. Semestern brukar ju kunna ha en positiv effekt på min fertilitet enligt tidigare erfarenhet. Håller tummarna! 

 Ägglossningstesterna har kommit och jag har börjat testa för ägglossning efter en cykel utan kanske såväl ägglossning som mens. Förhoppningsvis lyckas jag detektera ägglossning denna gång och vi får till några fullträffar. Känns oavsett som det finns bättre förutsättningar denna månad då det varit mindre resande och fläng.  Jaa jaa, hoppet lever ännu och en del av mig är faktist rätt nöjd med att inte vara gravid ännu. Det ska faktist bli kul att få dricka lite alkohol under sommaren, samt att kunna fokusera helt på nya jobbet om det blir så att det dröjer så länge… framtiden får utvisa. Jag litar på att det blir som det blir och att det blir bra!   

Nu är det en vecka sedan BIM och med tanke på 8 dagars negativa test så har jag kunnat släppa också det sista lilla fröet av hopp på att bli gravid denna cykel. Men nya tag nästa, när det nu blir med tanke på ingen mens!  Har iaf beställt 40 ägglossningstest så hoppas det åtminstone  kan peka på något. Appropå ägglossning undrar jag ju ens om jag hade nåt sånt denna månad med tanke på att fertilitetsmonitorn inte detekterade det. Däremot fick jag positivt på ett annat digitalt ägglossningstest, trots att jag inte tyckte det såg positivt ut. Så vem vet. Tydligen rätt vanligt med månader utan ägglossning, även om jag inte själv haft det senaste året. Hoppas bara jag kommer tillbaka till den regelbundna menscykel jag haft för första gången i mitt liv… Så planen framåt är: - hitta ägglossning - mysa på - njuta av livet och sommaren - öva på att släppa kontrollen ❤️

 En del av mig vill sluta drömma om ett sent plus så jag kunde fokusera på att bara leva livet som vanligt. Å idag har jag faktist kunnat släppa lite taget om att bli gravid, kanske för att jag bara är så trött på att hoppas och önska. Men att fortsätta prova, det kommer jag göra så länge jag har teststickor kvar (köpte storpack). Det känns som att det är mitt sätt att processera och hålla mig vid gott mod i väntan på mensen, trots de negativa svaren. Jag läser även en massa inlägg om de som plussat sent - också det för att låta mig ha en gnutta hopp och positivitet framom besvikelse.  Fast besvikelse och sorg, det har jag känt och också gråtit en skvätt över det hela. Å ändå är ju vår kamp om baby nummer 2 inte mycket i jämförelse med flera andra i min närhet, men förstås också det en kamp inte att förminska.  Imorgon nästa sticka.  Dagens sticka: supermega negativt  ”Symtom” : trötthet, gråtmildhet, labilitet

 Tänk att jag ändå lyckades att bli gravid, för snart 4 år sedan. Nu är jag i samma sits, längtar och har faktist haft större tilltro till min förmåga denna gång. Min mens har för första gången någonsin kommit varje månad, huvudsakligen regelbundet, förutom förstås nu - när jag verkligen skulle behöva den. Mensen är två dagar sen och jag har testat säkert 10 graviditetstest utan något tydligt positivt. Eller ja, en antydan för en vecka sen, så kanske talar det om en s.k. Kemisk abort eller så var det bara ett felaktigt test eller spöksträck av ngn sort.  För några dagar sen kände jag mig också mycket mer gravid, nu känner jag ingenting. Förutom lite i livmodern som knycker och så.. men om jag kommer ge upp med testerna innan mensen kommer igen trodde väl ingen..? Nej, den här testfanatikern som aldrig ger upp fortsätter testa hur många negativa någon än slänger mig i ansiktet..