Vaknade imorse och tempen hade gått ner under gränsvärdet, som väntat. Men tog iaf ett test för att få det överstökat - som väntat negativt. Visst finns det en millimeters chans att jag är gravid trots det och trots att jag inte känner mig gravid, men orkar inte ens hoppas längre. Tänker att vi får helt enkelt bara sikta på nästa cykel och ta oss därifrån i så bra mental hälsa som möjligt.
För nog är det jobbigt, den här resan. Jag orkar inte riktigt känna något längre, är nästan likgiltig inför de resultat jag får. Kanske skulle vi behöva ha en paus från barnaskapandet, åtminstone jag behöver nog tänka på något helt annat ett tag. Fast det kommer troligen först hända efter att jag fått min mens igen..
Något som dock blev tydligt är hur mycket jag gläds och njuter av det barn vi faktist har, å vilket mirakel hon är! Hur det än blir har vi ju henne!
Kommentarer
Skicka en kommentar