Livet före dig

Efter sorg kommer nyorientering. Å för mig innebär det just nu att jag vill komma igång med min löpning igen efter en allt för lång paus. Ångrar jag pausen då? En del av mig kanske lite, samtidigt har det varit viktigt att se att det inte är den biten som avgjort om jag blir gravid eller inte. Å löpningen finns ju alltid där att återkomma till och jag var nog rätt trött på den när jag tog en paus.  Den nya utmaningen blir hur jag får till löpningen, men jag tänker att korta löpturer räcker långt och att jag får se till att utnyttja mina friskvårdsrättigheter på jobbet.  Tror jag då på baby i framtiden eller börjar det kännas hopplöst? Jag tror så här: oavsett hur det blir behöver jag börja njuta mer av resan än att ständigt fokusera på målet. Jag har sett det mönstret förut och jag ser det igen. Samtidigt tror jag det är nyttigt att tappa vägen ibland för att hitta tillbaka. Det kommer bli bra, oavsett hur det blir. Jag ska njuta av mitt liv och leva fullt ut, oavsett hur det ...

Trodde verkligen på denna cykel - förrän mina första negativa test kom. Igår, 10 dagar efter ägglossning, släcktes hoppet. Idag när kroppstempen sjönk så blev det bekräftat. Så det blir en dag av att sörja, å att gå vidare.  Wilma sa plötsligt igår: ”Var inte ledsen, det kommer en baby snart”. Å jag hoppas det är någon form av meddelande från ovan för visst tappar man ju hoppet något efter ett halvt års försökande. Samtidigt lär det ju ta i snitt 8 månader att bli gravid, så vi avviker ju inte direkt. Å ju mer jag blivit insatt i andra personer resor desto tydligare är det att vi inte är de enda som kämpar. Skulle säga att det är snarare regel än undantag att det tar mycket längre än man tänkt sig, ofta ett år.  Å med det i åtanke kommer jag ge mig själv en paus från mitt mer begränsande försökande denna månad.  Jag tänker ge mig kaffe, löpning och alkohol, om än i mindre doser. 

 Jahapp. Har nu i två dagar (dag 7 å 8) efter ägglossning testat negativt. Igår tyckte jag såg antydan till streck, idag absolut inget alls. Ok, nu grävde jag den ändå upp från botten av sopsäcken och tycker mig se ngt svagt.. men som vanligt är det troligtvis ngt annat och man ska ju inte lita på resultaten efter 5 minuter..  Å jag vet att det är extremt tidigt för att testa, å bara kanske 10% av positiva får positivt nu. Men ändå känns det som att hoppet glider ur fingrarna. Samtidigt som jag ju faktist verkligen vill veta - ja eller nej. Nu står jag i ett märkligt ”kanske, men troligen ej”. Min temperatur säger inget eftersom det som termometern visar verkligen är en bergochdalbana som jag inte kan lita på.  Det jag känner rent kroppsligen är främst mensvärk, men borde ju inte få den före om en vecka.. så vete fasiken. Jag kommer ju förstås fortsätta testa tills mensen kommer för även om det kostar så är det mitt sätt att ta mig igenom dessa tuffa dagar. 

 Är inne på dag 3 efter ägglossning och än så länge känns det lovande. Hade som nämnt försenad ägglossning men det innebär också att vi hann ha mycket baby-dancing inför, å prickade in såväl ägglossningsdag som lh-topp. Å min kroppstemperatur sköt i höjden direkt efter vilket också känns lovande.  Symtommässigt så går jag nog inte och känner efter så noga, å har nog inte känns så mycket förutom att det pirrade till och gjorde lite ont vid äggledarna en dag efter ägglossning. Sen har jag kanske varit lite uppblåst å ont nere i ländryggen, men det kan också bero på inaktivitet. Å ja, sen var jag täppt i näsan i natt/morse, men det kan ju vara lite förkylningssymtom också.. så inget än så länge som övertygar mig, bara en positiv känsla överlag.  Så även om den här tiden hittills slutat i ledsenhet å sorg över att inte vara gravid så är det också en härlig väntans å hoppets tid. Vet ju inte om jag Kmr känna så om det här tar mer än ett år, men än så länge njuter jag av resan....

 I sviterna av en förkylning har min ägglossning blivit försenad. Tack å lov, säger en del av mig. Då behöver vi inte ha en massa snorig seks och stressa över att min partner är på fester om kvällarna.  Åh nej, tänker en annan del av mig. Den som oroar sig för varje förändring i menscykeln som skulle kunna tala för att det blir ÄNNU svårare att hålla på med det här.  Samtidigt, en stor del av mig har inte längre samma desperata längtan efter graviditet. En stark önskan. Absolut. Men livet handlar ju om så mycket mer också. Nånstans bakom kan jag också se hur min desperata  gravidlängtan varit ett sätt att fly från sorgen efter pappas bortgång och ett vardag av tristess. Å nu när vardagen smakar bättre och sorgen har lättat sitt starkaste grepp så känns inte behovet att fly längre lika starkt.  Skulle det bli ett klyschigt slut på denna gravidlängtan nu så skulle jag bli gravid nu när jag ”slappnat av”. Men jag tror inte riktigt vi är där ännu helt, vare sig i gr...

Förra cykeln gick åt skogen som väntat. Kände mig noll gravid den cykeln, men hoppades ju ändå som alltid. För jag har just läst om dem som blivit gravida just den cykeln de inte känt sig gravida. Lärdom: man kan inte veta ngt före man tagit ett test.. Men känner mig överlag mycket mer chill med det här den här cykeln. Det känns liksom ok att det dröjer, kanske blir det här något som tar mer år än månader? Om vi ens kan bli gravida längre. Jag tror ändå vi ligger helt inom normalspannet ännu.  Hursomhelst tänker jag inte låta mitt välmående och liv hänga på det. Jag tänker dricka vin, dricka små mängder koffein, träna det jag har lust med och inte lägga all vaken tid på att övervaka kroppens alla nycker eller googla olika källor.  Å därtill är jag lite förkyld just nu så har vi riktigt otur hinner vi inte ens få till ett ligg under mina fertila dagar. Vilket förstår suger men det känns som att sannolikheten ändå är så låg såå då får det väl vara så. Åtminstone kan jag ju drick...