Livet före dig

 Jag kan inte tro det. Jag tog ett test imorse. Det. Var. Positivt!  Först såg jag inget. Sen, efter ca 2-3 minuter kom det svagaste sträck. Förstod genast vad det var. Tog mitt tidiga digitala som bekräftade det. Shit! Grät. Sa till Wilma. Sa till Viktor. Han blev gladare denna gång än första, vi kramades. Klockan var 4:20 och jag är gravid. På riktigt!  Måste smälta allt nu bara. Shitt vilken grej ändå! Jag är sååå lycklig!!

 Kan man vara ofrivilligt barnlös och må psykiskt bra? Jag undrar. Jag säger inte att man skulle behöva må psykiskt dåligt direkt såsom att vara deprimerad eller liknande, men jag har svårt att tro att det inte skulle påverka ens psykiska mående negativt. På instagram har jag sett sådana som kämpat med det flera år och förstått att de upplever det lättare med tiden. Som med alla sorgeprocesser går man gradvis vidare även om det kommer svackor även efter längre tid.  Mitt mående är nog alltid sämst dagarna mellan första negativa graviditetstestet och mensen. Kände mig uppriktigt deprimerad i morse, men det höll i sig max någon timme. Det som gör att jag mår sämre är definitivt ältande, inaktivitet och att överanalysera mina negativa tester eller huruvida jag kommer lyckas bli gravid. Med andra ord, ju mer jag tänker och lägger tid på det desto sämre blir det. Så därför ska jag nu ta en paus från allt analyserande och har raderat appar där jag granskar mina graviditetschanser. ...

 11 dagar efter ovulation och har tagit ett test varje dag mot bättre vetande, negativt så det lyser om det. Så gravid blev jag nog inte denna cykel, precis som jag kände tidigt. Men det fina med det, är att hopplösheten som jag var kvar i några dagar nu har släppt, hurra! Å det är svårt att sätta fingret på det, men jag tror det är en insikt om att bara för att vi inte blivit gravida ännu betyder det inte att vi inte  kommer kunna bli det naturligt senare.  Har också nånstans bestämt mig för att oavsett hur den här längtansresan blir ska jag göra den så bra som jag kan. Den får innehålla alla känslor och jag har ingen aning om hur den kommer sluta, det viktigaste är egentligen att ”njuta” av resan. ”Njuta” som att vara i det som är och inte fastna i alla tankar, att se det fina med att också få längta efter ett plus, men också att inte bara fokusera på denna resa utan leva livet så fullt och lyckligt jag kan oavsett resultat. Graviditeten är ju inte ändå slutresultatet i...

 Vaknade imorse och tempen hade gått ner under gränsvärdet, som väntat. Men tog iaf ett test för att få det överstökat - som väntat negativt. Visst finns det en millimeters chans att jag är gravid trots det och trots att jag inte känner mig gravid, men orkar inte ens hoppas längre. Tänker att vi får helt enkelt bara sikta på nästa cykel och ta oss därifrån i så bra mental hälsa som möjligt.  För nog är det jobbigt, den här resan. Jag orkar inte riktigt känna något längre, är nästan likgiltig inför de resultat jag får. Kanske skulle vi behöva ha en paus från barnaskapandet, åtminstone jag behöver nog tänka på något helt annat ett tag. Fast det kommer troligen först hända efter att jag fått min mens igen..  Något som dock blev tydligt är hur mycket jag gläds och njuter av det barn vi faktist har, å vilket mirakel hon är! Hur det än blir har vi ju henne! 

Det är smärtsamt att hoppas, när hoppet medför stark besvikelse varje gång man får ett negativt test. Om jag inte hoppas så mycket, så blir jag inte heller lika besviken. Så att inte hoppas blir en överlevnadsstrategi.  Vad kan alternativet då bli? Jo kanske att erkänna att jag inte har någon förmåga att påverka vissa saker och lägga min energi på det jag kan påverka. Å att min lycka inte hänger på graviditeten, utan på att vara närvarande i det liv jag lever nu.  Jag undrar om det är just bristen på kontroll som gör en så olycklig i jakten på att bli gravid. Man tänker att målet att bli gravid = lycka, så att inte bli gravid = olycka. Fast så enkelt är det ju inte, även om det förstås skulle vara en process att acceptera det. Jag försöker tänka att det här inte ligger i mina händer, å att det blir bra hur det än blir. Så får det bli. Men hoppet släpper jag nog inte riktigt aldrig.  

 4 dagar efter ägglossning och har så känt på mig att jag inte är gravid, trots att vi lyckats time:a ägglossningen perfekt. Kroppen känns inte gravid, vilket jag inbillar mig att den skulle göra om jag verkligen var gravid. När jag var gravid så hade jag ju en så stark känsla av det, den här gången har jag varit mer vilsen än nånsin. Flera gånger har jag trott att jag varit gravid, å haft fel. Nu tror jag ju inte det, även om jag förstås hoppas.  Det känns som att den inställning jag får börja ha framöver är just att jag inte är gravid; att det liksom är utgångspunkten. Å skulle det plötsligt komma tydliga tecken på att jag är gravid skulle jag förstås kunna testa mig (inifrån-ut). Just nu är ju inställningen mer att man granskar alla känningar i kroppen och tänker att de kan vara tecken på graviditet (utifrån-in).   Samtidigt tycker jag att jag är på bra humör, livet känns roligare än på länge trots att det är mörkt ute. Jag har kommit igång med löpningen och jobbet är ...

 Imorgon väntas ägglossning och jag hoppas förstås som vanligt på att det ska lyckas denna gång; men den stora skillnaden är att jag börjat anamma mer en insikt om att det faktist kan gå hur det vill och inte är i mina händer. Kanske är det tänkt bara att vi bara får ett barn, å då kommer vi sörja det en stund men sen lära oss leva med det. Å skulle vi lyckas så skulle jag förstås vara extremt lycklig för det!  Lycka ska i grunden inte sökas hos ngt utanför oss utan i oss själva. Å den insikten har gjort att jag vågat börja springa igen, njuta av livets små förströelser och inte vara så tvångsmässigt fokuserad på att bli gravid. Livet är till för att levas, inte att presteras. Hur mycket jag än tror att en graviditet (å framförallt ett till barn) kommer skänka mig lycka så är det ju rätt fel fokus att längta efter ett barn för det fokuset. Ett barn är ju inte till för mig. Är hen tänkt för den här världen så kommer hen.  Nå jaa, nog om livets filosofier. Har väldigt mycke...

 Hade en tuff kväll, natt och morgon. Men sen löste sig en sak och jag blev åter medveten om hur jag kan ta rodret i mitt liv igen och styra livet vart jag vill. Jag behöver inte vara så kontrollerad. Jag behöver inte vara ett offer. Jag kan välja själv och jag gör det nu.  Jag har sprungit i två dagar i rad och jag inser än en gång hur otroligt viktig löpningen är för min psykiska hälsa. Varför glömmer jag det?! Om jag glömmer det igen så vill jag påminna om att också korta sträckor räcker, som 10x30s.  Så idag känner jag att jag mår bättre än på länge! Må jag fortsätta göra sånt jag mår bra av för min psykiska hälsa. Å må jag inte vara för hård när jag faller.  Längtan till baby är stor. Men att leva livet här och nu är primärt. Allt annat är sekundärt. 

 Har haft en sån jäkla dag och varit så stressad de senaste timmarna och jag känner mig så ledsen och otillräcklig och ensam i allt detta. Å inte kan vi få barn heller, hittills. Jag känner mig så ensam i allt och jag gör så många fel trots att jag gör så gott jag kan åt alla håll å kanter. Fast kanske är det det som är problemet , kanske ska jag bry mig mindre om andra och bara köra mitt race. För vad är jag rädd för egentligen? Inte är jag rädd för att få klagomål på jobbet, sparka mig om ni vill. Jag är rädd för att inte vara sann mot mig själv, att tappa kontakten med livet och med det som är viktigast för att jag är så fokuserad på att vara någon jag inte är. Jag behöver påminna mig om att det är ok att vara sårbar, imperfekt, göra fel, släppa en massa skit och sluta bry mig så jäkla mycket. Nu släpper jag det här och gör om, gör rätt, eller kanske bara så gott jag kan och hoppas på det bästa. Livet är kaos men livet bär.