Har gråtit idag. Sörjt idag. Pratat om det. Å nu på kvällen känns det faktist helt ok. Det var en sorg att inte det embryot blev vårt barn, fast det var ju aldrig menat att bli det heller.
På något konstigt sätt var det här en bra upplevelse för mig. För det gav mig mycket insikter om vilka rädslor och frågor jag behöver hantera vid en graviditet och när en ny bebis kommer. Så trots att jag förstås helst sett att det skulle ha slutat på ett annat sätt är jag på något sätt lättad.
Jag vill gärna ha en ”vanlig sommar” ännu nästa sommar, å gärna göra en resa med hela vår familj. Vill ännu få ha allt fokus på Wilma. Vill ännu ha enkelheten med ett barn. Vill ännu fokusera på att skapa å leva det liv jag vill leva, för jag har levt lite halvhjärtat det senaste året. Jag insåg att graviditeten såsom vägen till den började begränsa mig till ett mindre liv redan innan den behövde göra det. Å jag trodde jag var redo att ge upp mitt liv för ännu ett barn - fast det var jag inte. Att vara gravid är inte så kul som man tänker, iaf inte den första tiden.
Jag är rädd för att jag inte kommer älska ett nytt barn lika mycket som jag älskar Wilma. Är rädd för att uppleva att jag kommer behöva prioritera ett annat barn före Wilma. Är rädd för hur Viktor kommer klara av tvåbarnstiden och hur belastningen av två barn kommer påverka vår relation. Är rädd för att vi kommer behöva flytta inom viss när framtid.
Är dessa rädslor starka nog att hindra mig försöka igen? Nej, men jag är inte lika tvångsmässigt besluten om att bli gravid så fort som möjligt igen. Å jag kommer inte pausa mitt liv för att bli gravid längre.
Kommentarer
Skicka en kommentar