Det är smärtsamt att hoppas, när hoppet medför stark besvikelse varje gång man får ett negativt test. Om jag inte hoppas så mycket, så blir jag inte heller lika besviken. Så att inte hoppas blir en överlevnadsstrategi.
Vad kan alternativet då bli? Jo kanske att erkänna att jag inte har någon förmåga att påverka vissa saker och lägga min energi på det jag kan påverka. Å att min lycka inte hänger på graviditeten, utan på att vara närvarande i det liv jag lever nu. Jag undrar om det är just bristen på kontroll som gör en så olycklig i jakten på att bli gravid. Man tänker att målet att bli gravid = lycka, så att inte bli gravid = olycka. Fast så enkelt är det ju inte, även om det förstås skulle vara en process att acceptera det.
Jag försöker tänka att det här inte ligger i mina händer, å att det blir bra hur det än blir. Så får det bli. Men hoppet släpper jag nog inte riktigt aldrig.
Kommentarer
Skicka en kommentar