Livet före dig

 Tog ett test igen denna morgon. Pga törst nattetid blev det bara 4h hållande av urinen, så det var väl inte jättekoncentrerat. Men onekligen, efter några minuters väntan syntes tydligt två streck. Svaga ja, men tydliga ändå. Tydligare än igår, mer färg, vilket är väl det viktigaste.  Med tanke på missfallet förra månaden kan jag ju inte helt köpa att det är nu det kommer gå hela vägen men jag hoppas och tror starkt. Å framförallt är känslan en helt annan, som det varit hela månaden. Stabil. Hoppfull. Glädjefull. Kärleksfull mot det lilla liv som växer i magen. ❤️ Åh gode Gud, låt det här bli vår lilla baby! Wilmas lillebror eller -syster, vår efterlängtade. 

 8 dagar efter ägglossning och testet jag tog idag var väldigt tvetydigt. Kan eventuellt ha varit ett svaaaagt svaaaagt positivt men kan lika väl vara ett ”spökstreck”… å jag lutar mot negativt även om jag alltid hoppas på positivt, det är ju trots allt tidigt.  Lagom till denna testdag har jag huvudvärk från en annan värld och lite stegring.. såå vet inte hur natten kommer bli. Så hoppas på inga uppvaknanden så jag bara får vakna på morgonen å testa mig utan att behöva tveka om det är tillräckligt koncentrerat. Har ju känt mig så ovanligt stabil denna lutealfasen men märker att ovissheten kickar in igen och gör mig lite tvångsmässig i och med att det kunde vara ett plus. Men men, bara att go with the flow. Det är kanske rätt ok att vara lite tvångsmässig. 

 Ägglossningen kom precis när det var beräknat - oavsett missfall - och vi har fått till några väl planerade försök. Man undrar ju om det kan bli något så snabbt inpå ett missfall. Google säger ja, men det finns också ökade risker om man frågar vissa.  Själv känner jag mig mer hoppfull inför att graviditet är möjligt, men har verkligen ingen aning om våra chanser denna cykel. Jag känner mig hoppfull även om jag vet att det kan bli en besvikelse när man hoppas. Samtidigt känns alternativet - att ge upp hoppet - inte heller som en väg framåt. Men jag känner mig rätt stärkt i att hur det än blir så blir det bra, är det bra och känner inte samma tvångsmässiga sug efter ett plus på stickan. Säger jag nu, men vetefan hur jag säger 8 dagar efter ägglossning… eller om det kommer ta ännu ett halvår att bli gravid. Jag har ändå tillit till att vi kommer klara det. Precis som vi gjort tidigare har vi förmågan att se det goda i det som är och blir.  Men nu kommer jag ändå försöka nju...

 Det har gått 5 dagar sedan mitt missfall började och jag har äntligen slutat blöda. Jag har hunnit berätta om det till några nära, hunnit landa. Å jag tycker att jag klarat det rätt bra faktist.. men jag känner ändå en sorg över det som varit och är nu. Att inte ha lyckats behålla barnet när vi äntligen blev gravida. Å att nu få börja från början igen.  Jag önskar jag kunde se positivt framåt, men det är svårt. Längtan finns där men den här resan har varit kantad av så många motgångar. Å ändå har det varit ”en helt normal” resa mot graviditet. Missfall är normalt. Att det tar länge är normalt.  Men även om jag känner mig något mer deppig inför våra chanser i framtiden (jag tror vi kommer lyckas men tror det kan ta ganska länge) så mår jag rätt bra. Jag är mer i nuet än på länge och känner att min vardag är mer den typ av vardag jag vill leva. Jag lever inte lika i morgondagen och hoppet om en graviditet längre. Jag har insett allt mer att livet är här och jag kan inte gö...

 Har gråtit idag. Sörjt idag. Pratat om det. Å nu på kvällen känns det faktist helt ok. Det var en sorg att inte det embryot blev vårt barn, fast det var ju aldrig menat att bli det heller.  På något konstigt sätt var det här en bra upplevelse för mig. För det gav mig mycket insikter om vilka rädslor och frågor jag behöver hantera vid en graviditet och när en ny bebis kommer. Så trots att jag förstås helst sett att det skulle ha slutat på ett annat sätt är jag på något sätt lättad.  Jag vill gärna ha en ”vanlig sommar” ännu nästa sommar, å gärna göra en resa med hela vår familj. Vill ännu få ha allt fokus på Wilma. Vill ännu ha enkelheten med ett barn. Vill ännu fokusera på att skapa å leva det liv jag vill leva, för jag har levt lite halvhjärtat det senaste året. Jag insåg att graviditeten såsom vägen till den började begränsa mig till ett mindre liv redan innan den behövde göra det. Å jag trodde jag var redo att ge upp mitt liv för ännu ett barn - fast det var jag inte....

 Gravidhormonet steg långsamt. För långsamt. För att idag konstatera att det har sjunkit, visar ej ens gravid på de mest känsliga testerna. Hade detta på känn. Plusset kom för sent. Känslomässigt kände jag så mycket mindre än jag trott. Igår när jag lade mig för att sova tänkte jag att det kommer bli bra hur det än blir det här, att bara ha ett barn är faktist riktigt bra.  Jag tror jag skulle ha känt mer lycka, glädje, kärlek om det verkligen var så att vi var gravida.  Hur går man vidare från det här då? Ärligt talat vet jag inte. Jag har ju inte fått någon mens/missfall ännu så där som en strömavbrott blod, men det är väl bara en tidsfråga och jag hoppas det kommer snart. Vill jag fortsätta försöka sen igen? Det vet jag ärligt talat inte ännu, men troligen.  Nu är en tid att sörja, låta allt landa.