Kan man vara ofrivilligt barnlös och må psykiskt bra? Jag undrar. Jag säger inte att man skulle behöva må psykiskt dåligt direkt såsom att vara deprimerad eller liknande, men jag har svårt att tro att det inte skulle påverka ens psykiska mående negativt. På instagram har jag sett sådana som kämpat med det flera år och förstått att de upplever det lättare med tiden. Som med alla sorgeprocesser går man gradvis vidare även om det kommer svackor även efter längre tid.
Mitt mående är nog alltid sämst dagarna mellan första negativa graviditetstestet och mensen. Kände mig uppriktigt deprimerad i morse, men det höll i sig max någon timme. Det som gör att jag mår sämre är definitivt ältande, inaktivitet och att överanalysera mina negativa tester eller huruvida jag kommer lyckas bli gravid. Med andra ord, ju mer jag tänker och lägger tid på det desto sämre blir det. Så därför ska jag nu ta en paus från allt analyserande och har raderat appar där jag granskar mina graviditetschanser.
Det här årets stora fokus var att bli gravid. Jag kanske behövde det för att blicka framåt. Nu vill jag ha ett annat fokus. Jag vet inte exakt vad, men jag söker. Kanske bara att vara hälsosam och göra mer av det som gör mig lycklig.
Kommentarer
Skicka en kommentar