Imorgon väntas ägglossning och jag hoppas förstås som vanligt på att det ska lyckas denna gång; men den stora skillnaden är att jag börjat anamma mer en insikt om att det faktist kan gå hur det vill och inte är i mina händer. Kanske är det tänkt bara att vi bara får ett barn, å då kommer vi sörja det en stund men sen lära oss leva med det. Å skulle vi lyckas så skulle jag förstås vara extremt lycklig för det!
Lycka ska i grunden inte sökas hos ngt utanför oss utan i oss själva. Å den insikten har gjort att jag vågat börja springa igen, njuta av livets små förströelser och inte vara så tvångsmässigt fokuserad på att bli gravid. Livet är till för att levas, inte att presteras. Hur mycket jag än tror att en graviditet (å framförallt ett till barn) kommer skänka mig lycka så är det ju rätt fel fokus att längta efter ett barn för det fokuset. Ett barn är ju inte till för mig. Är hen tänkt för den här världen så kommer hen.
Nå jaa, nog om livets filosofier. Har väldigt mycket ägglossningsvärk just nu i svanken, mer än nånsin tidigare. Å har känt på mig länge att ägglossningen är nära, så kroppen signalerar tydligt att det är dags… hoppas på ett gott tecken förstås, än har jag inte gett upp.
Kommentarer
Skicka en kommentar