Det har gått 5 dagar sedan mitt missfall började och jag har äntligen slutat blöda. Jag har hunnit berätta om det till några nära, hunnit landa. Å jag tycker att jag klarat det rätt bra faktist.. men jag känner ändå en sorg över det som varit och är nu. Att inte ha lyckats behålla barnet när vi äntligen blev gravida. Å att nu få börja från början igen.
Jag önskar jag kunde se positivt framåt, men det är svårt. Längtan finns där men den här resan har varit kantad av så många motgångar. Å ändå har det varit ”en helt normal” resa mot graviditet. Missfall är normalt. Att det tar länge är normalt.
Men även om jag känner mig något mer deppig inför våra chanser i framtiden (jag tror vi kommer lyckas men tror det kan ta ganska länge) så mår jag rätt bra. Jag är mer i nuet än på länge och känner att min vardag är mer den typ av vardag jag vill leva. Jag lever inte lika i morgondagen och hoppet om en graviditet längre. Jag har insett allt mer att livet är här och jag kan inte göra något för att kontrollera våra chanser att lyckas. Å att ingen Googling kommer ge svar på när vi blir gravida.
Nu hoppas jag bara att min kropp lyckas frammana en ägglossning så vi får börja försöka igen. Vet ni, det ger mig faktist lite hopp och positiva känslor att tänka på det! ❤️
Kommentarer
Skicka en kommentar